”Det rådde länge en bred politiska enighet om behovet av rashygieniska åtgärder. Entusiasmen för att ”förbättra folkstammen” var, under större delen av 1900-talet, inte alls begränsad till den yttersta högerkanten, utan denna entusiasm var rikligt företrädd i alla de stora politiska riktningarna: bland konservativa, liberaler, socialdemokrater och bondeförbundare. År 1921 lades t.ex. en motion fram i riksdagen om inrättandet av ett statligt institut för rashygien. Motionen var undertecknad av representanter från alla partier, däribland högerledaren Arvid Lindman och socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting. En av de mest inflytelserika rashygienikerna, Nils von Hofsten (Medicinalstyrelsens expert i rashygien/arvshygien 1935-1953), var en övertygad liberal. Under andra världskriget var han rektor för Uppsala universitet, och stod rakryggat pall mot antisemitism och andra nazistinspirerade tendenser vid universitetet.
Det av Lindman, Branting m.fl. tillskyndade institutet öppnades i Uppsala år 1922 under namnet Statens institut för rashygien. Dess förste chef, Herman Lundborg, svarade dock upp mot alla tänkbara klichéer om rasbiologer. Han ägnade sig mycket åt ”skallmätning”, var öppet antisemitisk, och kom senare att bekänna sig till nazismen…
…Sveriges första steriliseringslag trädde i kraft år 1935. Den gjorde det möjligt att sterilisera en person mot hennes vilja. Sterilisering kunde ske om hon ”kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet” (eugenisk [arvsbiologisk] indikation). Den kunde också ske om hon på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet var ”för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn” (social indikation). Dessutom tilläts liksom tidigare sterilisering på medicinsk indikation, dvs. sterilisering av en kvinna för vars hälsa en graviditet kunde vara farlig.I den politiska debatten hävdade många politiker, både på vänster- och högerkanten, att lagen var otillräcklig. År 1941 beslutade riksdagen att skärpa lagen. Enligt justitieminister KG Westman (bondeförbundet) var syftet ”att sanera den svenska folkstammen, att befria den ifrån fortplantning av arvsanlag som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”
Den nya lagen tillät tvångssterilisering även för att förhindra arv av (svårartad) fysisk sjukdom. Dessutom utvidgade man kraftigt den sociala indikationen. Tvångssterilisering tilläts av person som ”på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt” var ”för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn”.Den nya lagen ledde till en avsevärd ökning av steriliseringarna. Som mest (kring 1950) steriliserades över 2000 personer per år. Under hela perioden från 1935 till 1975 (då steriliseringslagen trädde ur kraft) steriliserades 63 000 personer. 93 % av dessa var kvinnor, vilket är desto mera anmärkningsvärt eftersom ingreppet är mera riskabelt hos kvinnor än hos män.”
Texten ovan är delar av den intressanta artikeln Rashygienen i Sverige av Sven Ove Hansson på Vetenskap och Folkbildnings webbplats. Publicerat i Folkvett nr 1/1992.
