”Omkring 1960 såg det ljust ut för svensk psykiatri. Steriliseringarna var ett minne blott och obefogade lobotomier hade upphört. Nya mediciner hade skapat lugn på de stormigaste avdelningarna. Till detta kom ett nytt intresse för psykoterapi och socialpsykiatri. De gamla mentalsjukhusen var mogna för nedläggning och de patienter som inte klarade sig på egen hand skulle erbjudas vård i små familjeliknande enheter. Att specialisera sig inom psykiatrin var så populärt att när jag som nylegitimerad läkare 1962 sökte vikariat fick man ställa sig i kö.
Men ganska snart falnade optimismen. Psykiatrin drabbades av inre splittring. Till en början härskade två läger, pillerpsykiatrin, som utvecklats ur den gamla inlåsningspsykiatrin, och den nya, psykoanalytiskt orienterade psykiatrin. Hade det stannat där och de två skolorna så småningom kunnat bilägga de värsta ideologiska konflikterna, kunde vi fått en pragmatisk psykiatri som sett mindre till teorierna och mer till resultaten. Hade psykiatrins företrädare varit mer eniga, kunde man ha vunnit gehör hos vilsna politiker som ängsligt vände kappan efter den populistiska dagsdebatten.
Så blev det tyvärr inte. Den nya psykiatrin, till en början en frisk vind, fick svårt att hålla stånd mot allsköns tokstollar. Laing bortförklarade psykoser med dåliga familjerelationer, vilket ledde till att föräldrar skuldbelades. Szasz gick ännu längre och hamnade först i anti-psykiatrin, sedan hos scientologerna. Andra satte likhetstecken mellan psykiatri och marxism. Nya yrkeskategorier stärkte sin ställning på läkarnas bekostnad. Sociologer och pedagoger ryckte åt sig initiativet. Psykiatrin gled allt längre ifrån de medicinska fakulteterna. Genetiken kastades på sophögen. Teoretiska postmodernister som Lacan och Kristeva gav sig in i terapibranschen.Summan blev att den nya psykiatrin kom att bedömas, inte för att ha öppnat psykiatrin, utan efter sina värsta avarter. Att den konservativa psykiatrin såg med förfäran på denna utveckling är föga förvånande. Men det ledde tyvärr också till att man förskansade sig bakom de gamla murarna och pillerburkarna. Alla former av psykoterapi dömdes ut. Kvar blev en psykiatri med en hotande mekanistisk människosyn.
Mer om detta kan man läsa i psykiatern Johan Cullbergs fängslande självbiografi, ”Mitt psykiatriska liv” (Natur & Kultur 2007). Den säger mer än de flesta utredningar. Författarens liv vävs här samman med psykiatrins moderna historia. Boken öppnar dramatiskt med att den nyblivne medicinaren Johan Cullberg tvingas köra sin bror, målaren Erland Cullberg, till Beckomberga sjukhus lucianatten 1956, sedan brodern drabbats av en akut psykos. I fortsättningen utsätts denne för elbehandlingar och insulinchocker i en mängd som inte kan betecknas som annat än ett mångårigt övergrepp.”
