”Förr var det viktigare att sjuksköterskor hade nystrukna förkläden än att de kunde kommunicera med patienterna. En väninna som arbetar inom psykiatrin har berättat om hur hon fick en utskällning av översköterskan på avdelningen då hon valde att samtala med en patient framför att torka golven. Att sjuksköterskan skulle ha någon större roll än att vara passopp på läkaren vet jag inte, men reglerna kring vad en sjuksköterska fick och inte fick göra var väldigt annorlunda.
Mer än en gång när diskussionen kommit till att upprätthålla patientsäkerheten med halverad personalstyrka har historierna om ”den gamla goda tiden” kommit fram. Om hur en och samma sjuksköterska på dagtid hade mellan 20 och 60 patienter att ansvara över på sitt arbetspass. I jämförelse låter det förstås väldigt bekvämt med fem till tio patienter, oavsett om det är det dubbla antalet mot vardagen. Men troligen var också patientsäkerheten en annan, delaktigheten i sin egen vård och sjuksköterskans roll i vården en helt annan.
Jag betvivlar inte att det var tufft att arbeta som sjuksköterska även förr men jag betvivlar att en sjuksköterskas arbetsuppgifter för 40-80 år sedan kan direkt jämföras med dagens. Synen på patienterna, på andra yrkesgrupper och på sitt eget yrke. Min farmor har berättat om hur hon inte vågade visa sig på arbetet utan att ha vikt hatten rätt och att de varje dag innan arbetspasset inspekterades för att vara klanderfritt klädda i sin uniformer.”
Texten ovan kommer från Var det bättre förr ? , ett blogginlägg av Sandra Olsson på Vårdfokusbloggen.
