Administrationshuset ”Ettan” Västerviks Hospital /S:ta Gertruds sjukhus. Bilden har ej samband med artikeln.
”1825 hade Serafimerorden på särskilt uppdrag inspekterat de flesta av landets hospital, där nu endast sinnessjuka intogs, och föreslog en centralisering till Malmö, Vadstena och Stockholm. Dessa hospital skulle byggas ut och de övriga läggas ner (SFS 1825). Tanken tycks inte ha genomförts. Från Värmland skickades patienter till Vadstena på 1830-talet, men senare tillkom hospital i Kristinehamn. Inte förrän 1876 övertog staten helt det ekonomiska ansvaret för landets sinnessjukvård, men statliga hospital fanns i Vadstena från 1829, Uppsala från 1841, Växjö 1857, Stockholm 1861, Härnösand 1862, Göteborg 1872, Lund 1879 osv. De fick ofta namn efter medeltida helgon: S:ta Birgitta i Vadstena, S:t Sigfrid i Växjö, S:t Lars i Lund – men Ulleråker i Uppsala. Enligt SFS 1901:48 (stadga för anstalter för sinnessjuka) är de statliga anstalterna antingen hospital (= för behandling) eller asyl för patienter som inte ansågs behandlingsbara. Enligt Nordisk Familjebok (1917) fanns i landet vårdplatser för 9.440 personer; Uppsala, Lund och Vänersborg hade över 1.000 platser vardera. I Jakobsberg utanför Stockholm fanns en “dårsjukstuga” 1886-96, som låg under hälsovårdsnämnden i Stockholm och alltså var kommunal (Arkivregister för Stockholms län).
I sinnessjuklagen (SFS 1929:321) bytte hospitalen officiellt namn till sinnessjukhus, som 1958 ändrades till mentalsjukhus.. Det fanns även kommunala sinnessjukhus t ex Lillhagen utanför Göteborg, som hade en särskild kommunal upptagningsanstalt för akut sinnessjuka i anslutning till det statliga S:t Jörgen på Hisingen 1909-34. Eftersom det var ont om platser vid det statliga hospitalet hade Göteborg inrättat en särskild avdelning för sinnessjuka vid Försörjningsinrättningen Gibraltar för fattiga, som låg under fattigvårdsstyrelsen, och andra kommuner gjorde likadant. 1932 påbörjades överflyttning av patienter från Gibraltar till det nya kommunala sinnessjukhuset, Lillhagen på Hisingen. Vid årsskiftet 1935/36 fanns över 1.000 intagna på Lillhagen (Göteborgs kommunalkalender 1936 s 134). Det fanns även kommunala sinnessjukhus i Eskilstuna, Nyköping, Trollhättan, Gävle, Härnösand och Västhagen i Sundsvall samt enskilda sinnessjukhus (SFS 1954:727). 1967 överfördes de statliga mentalsjukhusen till landstingen. På 1990-talet lades de ned för att ersättas av andra vårdformer som öppenvård och gruppboende.
Enligt lagen om sluten psykiatrisk vård (1966:293) som trädde i kraft 1967, inrättades utskrivningsnämnder för intagning och utskrivning av patienter (instruktion 1966:565, ändring 1986:880). Tidigare fanns lokala utskrivningsnämnder (Värmland hade en sådan 1953-66). De nya utskrivningsnämnderna svarade för verksamheten vid ett eller flera sjukhus. I princip följde nämndernas verksamhetsområden länsgränserna, men i några län fanns mer än en nämnd. Ledamöterna utsågs av regeringen. Överinstans var Psykiatriska nämnden (instruktion 1966:566). Utskrivningsnämnderna var statliga myndigheter, trots att ansvaret för den psykiatriska vården övergick till landstingen. Nämnderna beslutade även om rättshjälp från 1980 och om tillstånd att få pass. Beslutsnämnd för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda 1968-86 hade motsvarande verksamhet. Deras arbete överfördes till utskrivningsnämnderna den 1 juli 1986, i samband med att nya omsorgslagen trädde i kraft. Genom lagen om psykiatrisk tvångsvård (1991:1128) och lagen om rättspsykiatrisk vård (1991:1129) överfördes utskrivningsnämndernas uppgifter på länsrätt och kammarrätt från 1992. Passärenden överfördes till socialstyrelsen. Utskrivningsnämnderna avskaffades enligt 1991:1473 med en avvecklingsperiod till 30/6 1992. Arkiven utgörs av protokoll. Journaler som varit underlag för beslut ingår i sjukhusets arkiv hos resp. landsting.”
Texten ovan kommer från ”Historiken över civila lokala och regionala myndigheter” av Beata Losman 2005. på Riksarkivet. Kapitlet ”Psykiskt sjuka: från hospital till öppenvård och gruppboende”
