”Sommaren 1997, mer än 30 år efter det att jag arbetade som underläkare på Långbro sjukhus 1965, åker jag på nytt in i den vackra sjukhusparken på Långbro, förbi Svandammen, nu utan svanar, och de vackra byggnaderna, ritade av arkitekten Gustav Wickman, alla så gott som övergivna. I källaren finns det tidigare lokala medicinhistoriska museet undanstoppat. Här återfinns den stora bilden ovan. Den är utförd av en patient någon gång på 1950-talet. Ronden går. Underläkaren till höger, min chef 1965, Stig Hammargren, var Långbro trogen hela sin läkarkarriär, för mig lätt igenkännlig på sin hållning. Stig Hammargren var verksam vid Långbro sjukhus från 1948, sedan 1968 styresman och chefläkare. Han representerade vad man då gärna kallade en eklektisk psykiatri, dvs läkaren valde ut det bästa av allt, hur nu detta var möjligt. Idag skulle han säkert kallas för en biologisk psykiater. Kraeplins diagnosschema följdes. Behandlingen var medikamentell.

Den korte mannen i mitten är överläkaren Gunnar A R Lundquist, chefen på Långbro, stor praktik, docent i psykiatri. Han sökte många professurer, men blev ej placerad förrän alkoholkliniken inrättades vid Karolinska sjukhuset, då han blev dess förste chef. Han var snäll och vänlig med patienter, även myndig och barsk, intresserad av rättspsykiatri – mitt ämne – medlem såväl i Rättspsykiatriska rådet som i Medicinal- och Socialstyrelsen. Gunnar Lundquists lärobok i psykiatri, »Psykiatri och mentalhygien», egentligen skriven för sjuksköterskor, spreds i många och stora upplagor och förmedlade psykiatrikunskap till all sjukvårdspersonal, inklusive de flesta läkare. Gunnar Lundquist var en av dem som introducerade klorpromazinbehandling (Hibernal) av schizofrenisjuka i Sverige. Att han är överläkare och chef markeras på tavlan med det väl synliga stetoskopet som hänger ur fickan.
Båda läkarna har korrekta gångkläder. Jeans och träskor var inte ens att tänka på då. I mitten står sköterskan. På Långbro hade man, liksom på de andra kommunala mentalsjukhusen, och till skillnad från de andra statliga mentalsjukhusen, utbildade sjuksköterskor som avdelningsföreståndare. De hade, ansågs det, en högre medicinsk kompetens. Undersköterskan – då hette det mentalvårdare – står i förgrunden med ryggen mot tecknaren. Patienterna ligger uppstramade, i givakt i sina sängar. Så skulle det vara. Sängbehandling hade långt dessförinnan introducerats av professor Bror Gadelius även för de psykiskt sjuka. Det skulle ge patienterna lugn och ro och skänka den psykiatriska vården jämställdhet med kroppssjukvården.
Liksom på alla kroppssjukvårdsavdelningar hänger patientens journalkort på sängens huvudgavel. Patienten i randiga sjukhuskläder i mitten av bilden väntar på utskrivning eller permission. I sin egen föreställningsvärld är han stor och mäktig, långt större än den kortvuxne sjukhuschefen, till och med större än den långe smale underläkaren. En patient försöker läsa tidningen. En sitter vid bordet och tittar på klockan, kanske mäter han tiden. Sjukhussalen är ljus, prydd med blommor, men fönstret är gallerförsett.
En patient, avvikande från de övriga, kanske kan uppfattas stå i en kataton ställning, vanligt på den tiden bland sjukhusvårdade patienter. Det verkar som om överläkarens blick är fästad på honom, kanske är det hans medikation man diskuterar. Det sades på min tid att taket på den största byggnaden växlade färg, målades om, allt efter önskemål från hustrun till en av de fyra klinikcheferna. Det är en skröna, förmodligen inte sann, men den accepterades och illustrerar den oemotsagda position en överläkare hade på den tiden, då den sjukhusadministrativa apparaten utgjordes endast av styresman – tidigare syssloman – en funktion som senare benämndes intendent. Överläkaren hette Erik Goldkuhl, docent i psykiatri i Lund, ordförande i Psykiatriska föreningen, styresman för Långbro sjukhus under nitton år, 1948–1967. Han publicerade sig som skald och gav som ung ut egna diktsamlingar.”
Texten är den intressanta artikeln Ordning, disciplin och reda skulle hjälpa mentalpatienten. Den är skriven av Lars Lidberg, professor i rättspsykiatri, Huddinge, och publicerad i Läkartidningen nr 44 1997. Klicka på länken för att se bilden han berättar om.