” Bittra öden. Verklighetsskildring: för dagen. Hon var en gång en älsklig, fager och begåfvad ungmö, på alla sätt gynnad af lyckan. Född i en aktad familj — hennes far var en framstående artilleriofficer samt tillika öfverlärare vid krigsskolan — egde hon alla förutsättningar att få dansa fram på rosor sin våg genom lifvet. Unga, högadliga och stilfulla kadetter svärmade kring henne som fjärilar kring blomman- Och hon lekte och skämtade, log och skalkades så, som det endast är den lyckliga, om framtidens sorger och lidanden omedvetna ungdomen förbehållet, allt under det hon städse förblef oberörd af det brusande känslolifvets stormande, förhärjande passioner. Så dog fadren, och den förut så lyckliga familjen skingrades åt alla håll. Den relativt ansenliga förmögenhet, han efterlemnat skyddade dock de efterlefvande från brödbekymrens gnagande omsorger. Den unga flickan åtföljde en gift syster till Finland, der hon sedermera bland slägt och vänner hoppades finna en lika varaktig som angenäm fristad. Hvad hade hon väl att befara af ett oblidt öde? Den enda slagskugga, som ditintills fallit på hennes lif, var förlusten af en älskad far, och äfven om de första verkningarne af en dylik förlust äro ytterst smärtsamma, så måste dock snart ungdomens spänstighet i förening med en ny omgifning förmildra samt till sist utplåna sorgens och saknadens plågsamma intryck. Så äfven här.
Då den unga flickan med alla sina tilldragande yttre och inre egenskaper förenade den af rik arftagerska, var det naturligt, att hon i sitt nya hem- land skulle blifva omgifven af en krets lika talrika som hängifna beundrare. Det var en tid af idel fröjd och fram- gång, en tid, hvarunder hon obekymrad sväfvade fram med elfvosteg på glädjens och lyckans solbelysta stig. Flere gånger skulle hon ha kunnat träffa ett för hela hennes framtid gynsamt val bland de många anbud, som tid efter annan yppade sig. Hvarför detta ej skedde, hör till qvinnobjertats mysterier. Följderna af denna obeslutsamhet blefvo emellertid olycksbringande för henne sjelf, enär de senare användes som ytterligare ett vapen mot henne. Hennes första egentliga motgång inträffade i och med att den person — en framstående finsk affärsman — åt hvilken hon anförtrott förvaltningen af hela sin ärfda, långt ifrån obetydliga förmögenhet, helt oväntadt blef försatt i konkurs, samt vid afvecklingen visade sig hafva gjort ända på rubb och stubb. Idag skulle förskingraren af anförtrodda förmyndaremedel ovilkorligen blifvit ställd till ansvar och drabbats af lagens arm. Der nedtystades saken. Hon var fortfarande svensk undersåte och stod derför rättslös gentemot den af mäktiga relationer skyddade försnillaren. Nu började törntaggarne skjuta upp mellan de dittills så yppigt uppspirande rosorna. Som genom ett trollslag skingrades den talrika tillbedjareskaran åt alla håll, och äfven han som heligt svurit, att han ej gjorde anspråk på ens ett öre af hennes förmögenhet, men älskade henne uteslutande för hennes egen skull, — äfven han drog sig tillbaka och gifte sig kort derpå med en rik arftagerska i Helsingfors.
Nu var den stackars flickan hänvisad till att åtnjuta ett hårdt lefvebröd hos sina slägtingar och deras bekanta. Dessa läto henne — ogrannlaga nog — bittert känna beroendets blytunga, all lefnadsglädje förkrossande lott. Under årens lopp innehade hon här och der platser som guvernant, sällskapsdam, kammarjungfru, barnpiga o. s. v. Ej underligt, om denna ödets grymma och oförtjenta omkastning utöfvade en olycksbringande verkan på den förut så firade qvinnan. Hon blef bitter, retlig och svårmodig samt lade esomoftast i dagen en excentricitet, som gjorde förhållandet allt mer spändt mellan henne och dem, hvilka visserligen kunde ega moralisk, men alls ingen juridisk skyldighet att draga försorg om det arma, på lycka och framtid, besvikna offret. Åren svunno och med dem hennes skönhet. Af den fordom så fagra och älskliga unga damen återstod numera blott en grånad, sorglig ruin. Hon hade hunnit öfver sitt femtionde år och kunde ej mer tillfredsställa de fordringar, man ställde på henne i egenskap af ett helt och hållet på anförvandters nåd beroende tjensthjon. Medvetandet härom stegrade yttermera hennes bitterhet och ofördragsamhet mot den omgifning, inom hvilken hon njöt sitt tunga lefvebröd, och slägtingarne ansågo henne till sist vara en odräglig börda, från hvilken man ju förr desto hellre borde befria sig. Man erinrade sig då, att hon, oaktadt hon den längsta och bästa delen af sitt lif vistats i Finland, dock fortfarande vore svensk undersåte, och beslöt begagna sig af denna omständighet. Man lyckades förmå en finsk läkare utfärda ett intyg om hennes otillräknelighet, och så blef hon förlidet år pr fångtransport hemförpassad till den i närheten af Stockholm belägna kommun, inom hvilken hennes fader i lifstiden haft sin verksamhet.
Nämnda kommun fann sig allt annat än belåten med den öster ifrån komna presenten. Man resonerade som så, att all- denstund fadern varit artillerikapten, borde artilleriförsamlingen i Stockholm taga vård om den hemsända. Härom utspann sig nu en brinnande process mellan de båda kommunerna, och har denna i dagarne afgjorts på så sätt, alt landskommunen ålagts skyldigheten att sörja för den olyckliga. Hvar har hon emellertid vistats under tiden? Jo, först inackorderades hon i första klass å Jacobsbergs dårstuga, men då utgifterna här ställde sig alltför höga, sändes hon till Konradsberg. Och där sitter hon än, oaktadt läkarne å båda anstalterna bestämdt förklarat, att hon icke är vansinnig, utan endast lider af en, om man tager i betraktande hennes bittra lefnadsöden, lätt förklarlig nervositet. Derför tillråda läkarne, att hon bör inackorderas i en stillsam och aktad familj, enär hennes uppträdande på intet sätt är störande för omgifningen. Tvingas hon däremot att längre kvarstanna inom en anstalt, till hvilken hon ej alls hör, hvem vet då, om ej verkligt vansinne till sist kan utbryta? Sådant har inträffat med personer, begåfvade med en hjerna af långt mer elastisk motståndskraft, än som kommit henne till del. De skiljaktiga meningarne mellan ofvannämde kommuns varmhjertade kyrkoherde och dess mer ekonomiskt anlagde ordförande lära vara närmaste orsaken till, att man ännu, tros den ålagda skyldigheten, ej tagit några mått och steg för att bereda den så hårdt pröfvade qvinnan en lugn och tryggad fristad för hennes återstående lefnadsdagar, detta desto mer anmärkningsvärd, som hon efter fadern eger dels en mindre årlig pension, dels en mindre gratifikation, hvilka båda i väsentlig mån böra lindra kommunens utgifter. (Stock, tidn.)
Texten ovan kommer från Tidning för Wenersborgs stad och län 31/7 1894 på Digitaliserade svenska dagstidningar,
