”Drömmen om Ester” skildrar ett drabbande livsöde. Tolv år gammal skickas hon från Yngshyttan i Värmland till Mora, där den nyss hemflyttade celebriteten Anders Zorn ska komma att bli den konstnärliga fadersfigur vars bekräftelse hon söker utan att någonsin få. Han är guden som måste krossas. I romanen säger Zorn till Ester att hon är färgblind när han ser hennes förexpressionistiska målningar med febriga linjer och färger som skär sig. Han rekommenderar henne ändå att söka till en konstskola i Stockholm. Och det gör hon.”

”Men i Ester finns ett växande mörker. 1919 klipper hon av alla elledningar i föräldrarnas hus och slår en stekpanna i sin mammas huvud. Diagnosticerad med dementia praecox (en av dåtidens standardbenämningar på psykisk sjukdom) tillbringar hon därefter resten av sitt liv på olika mentalsjukhus, där elchocker, lobotomi och kallbad är vardagsmat. Efter många år av konstnärlig stumhet, då hon istället för att måla iklär sig hospitalets bråkiga patientroll, kommer vändpunkten. Den första kuratorn på ett svensk sinnessjukhus, här omdöpt till Anna-Clara, anländer till Beckomberga 1936. Hon inser Esters talang och ger henne kritor och garn. Konstnären Ester Henning återföds. Hon avlider 1985, efter 66 år på hospital, och efterlämnar då över tusen konstverk varav flera i dag finns på Nationalmuseum.”

Texten ovan är citat ur recensionen Drabbande livsöde blir bara en kuliss i Svenska Dagbladet 27/5 2015. Läs hela den intressanta artikeln genom att klicka på länken.