”Åke Göransson, född 1902 i Halland, död 1942 i Göteborg, var en svensk konstnär. Göransson räknas till en av de främsta representanterna för Göteborgskoloristerna.I Göranssons begränsade produktion speglas ett kort och gripande människoöde. Hans konstnärliga produktion omspänner egentligen från 1924 då han antogs som elev vid Valand i Göteborg för Tor Bjurström, fram till 1937, då han togs in på Lillhagens mentalsjukhus.
…1917 blev han frisörbiträde och efter tre år fullärd frisör. Vid sidan av sin hårda arbetstillvaro bildade han sig i konsthistoria och plöjde bibliotekshyllor med stor aptit…. Han tecknade flitigt och flera akvareller med landskapsmotiv tillkom under söndagspromenaderna. Åren 1920-21 gick han igenom en ”fullständig kurs i frihandsteckning” och ”kurs i oljemåleri” för Gotthard Sandberg via korrespondensstudier på Hermods, parallellt skötte han sitt arbete som frisör.
… i Göteborg blev han deltidselev under Tor Bjurström vid Valand. Här lärde han bland annat känna Ivan Ivarson, Inge Schiöler och Erling Ärlingsson och deltog aktivt i undervisningen. Vid sidan av studierna försörjde sig Göransson fortfarande som frisör. Redan 1927 visade sig de första tecknen på sinnessjukdom, som så småningom, bröt ner honom helt. 1928 avbröts de konstnärliga studierna med anledning av att den psykiska sjukdom som härjar hans själ, senare konstaterad som schizofreni, gjorde sig allt mer påmind. Han var då folkskygg, disträ och led av sömnlöshet. Hans mor tog honom till en ”nervläkare” som konstaterade att Göransson, var nervös och nog inte ”borde röka mer än en cigarr om dagen”. Från 1930 isolerade han sig helt i hemmet och i den enkla ettan i Landala bodde han tillsammans med sin mor och en yngre bror….
…1932 förklarades han för sinnessjuk, men vistades i hemmet på Höjdgatan fram till 1937, där måleriet kom att förbli Göranssons livselixir. Ambitionen var inte att måla för sina betraktare, utan helt och hållet för sin egen skull. Det var heller inte meningen att målningarna skulle visas och ställas ut: ”Det är bara studier, tavlorna kommer sedan”. 1937 tog den psykiska ohälsan överhanden och Göransson diagnostiserades som sinnessjuk, varefter han under sina sista år vårdades på Lillhagens sjukhus, Göteborgs nya mentalsjukhus. Han var i uselt skick, både psykiskt och fysiskt med en vikt på endast 48 kilo och har tuberkulos i lungorna och fullt utvecklad schizofreni. Åke Göransson blev kvar på Lillhagen de återstående fem åren av sitt liv innan tuberkulosen tar hans liv. Hans liv kom i mångt och mycket att förbli anonymt. Det finns inga brev sparade, som skulle kunna ge lite kunskap om hans person och tankar. Ett ungdomsfoto och hans egna målade självporträtt ger den enda aningen om hans utseende.
1940 gjordes en häpnadsväckande upptäckt i en lägenhet på Höjdgatan i stadsdelen Landala i Göteborg. Det var folkskolläraren, konstnären och skribenten Arne Stubelius, för tillfället sysselsatt med en monografi över Ivan Ivarson, som besökte Göranssons mor. I kökssoffan i den lilla lägenheten fann Stubelius en mängd målningar, rullade och ihopklibbade. Omedelbart insåg han den måleriska kvaliteten och snart skulle en spännande tid följa. Efter upptäckten av dukarna tog en febril aktivitet fart. Stubelius visade dem för Göranssons tidigare lärare Tor Bjurström som instämde om deras måleriska suveränitet, sedan för konsthandlaren Gösta Stenman i Stockholm som köpte 27 av de främsta dukarna. Stenman förmedlade även kontakten med Elsa Lindström som var innehavare av Modern konst i hemmiljö på Strandvägen i Stockholm. Här kom Göranssons första utställning år 1941. Utställningen fick stor publicitet genom några förhandsartiklar i dagspressen, som beskrev den sensationella upptäckten av nya målningar i kökssoffan hemma hos modern. Även om utställningen väcker beundran hos såväl publik som kritiker, så visste sorgligt nog inte konstnären själv om att hans konst ställdes ut. Han bedömdes vara i allt för dåligt skick, och således blev hans debututställning snarare en minnesutställning av hans verk. Framgången med den första utställningen ledde året därpå till att Göteborgs Konstförening ordnade en utställning i Konsthallen vid Götaplatsen. Nu ansågs Göransson vara såpass frisk att han kunde besöka sin egen utställning. Sjukhusjournalen vittnar om att besöket tillsammans med mor, bror samt en sköterska varade en dryg timme. Konstnären hade varit intresserad och förvånad men inte sagt någonting. Dagen därpå svarade han att han kände igen sina tavlor och på frågan om han tyckte om sin utställning svarade han: ”jag vet om dom var sinnliga”. Vid ett av moderns besök på sjukhuset därefter sägs Göransson ha uttryckt: ”Den där Göransson var visst en ganska bra målare, men vart tog han vägen?”
Åke Göranssons konstnärskap tycks ständigt bli nyupptäckt. Riksutsällningar genomförde en omfattande utställning 1978, Millesgården 1992, och senaste 2003 på Göteborgs Konstmuseum och Prins Eugens Waldemarsudde i samband med att det var 100 år sedan han föddes och 60 år sedan han dog. Såväl Göranssons tragiska och korta levnad som hans säregna måleri har skapat en myt som fascinerar och som väcker nytt intresse. Idag betraktas Göransson som en av de främsta representanterna för Göteborgskolorismen, som med en särskild förmåga genom färgen lyckas förmedla en känslomässig innerlighet. Göransson är främst representerad på Göteborgs konstmuseum samt vid Nationalmuseum, Moderna museet och Waldemarsudde.”
Texten ovan kommer från en lång och intressant artikel på Wikipedia. Ovan är texten något förkortad.
Läs om Åke Göransson i Thomas Notinis intressanta artikel ”Formen lyssnar från gatan och färgen från gården – om Göteborgs målande poeter” publicerad i tidningen Kulturen 9/6 2015. Artikeln finns att läsa och ladda ner som pfd genom Thomas Notinis försorg – varmt tack! Klicka på länken ovan!
Hans liv finns dokumenterat i en bok med fantastiska reproduktioner: ”Färgformen” – Åke Göranssons liv och konst av Björn Axlund.”
Mer att läsa: Klicka på länkarna!
Artikeln Akta dig för den goda smakens kuskar av Susanna Slöör och Leif Mattsson 17/2 2003 på hemsidan www.omkonst.com
Artikeln Ett nästan ingenting av Ola Larsmos hemsida www.olalarsmo.com
Artikeln Färgen är jag ! av Annika Nordin i Psykologtidningen nr 4 2003
