”Vad Du än gör, när Du väljer yrke, bli aldrig sjukhuskurator. Det är bara att springa till pantbanken och lösa ut ägodelar”. Hon var ensam kurator på Stockholms stads samtliga kroppssjukhus och tyckte det var ett bottenjobb. Trots det sökte jag jobbet 1944 när Västmanland, tillsammans med Uppsala och Älvsborgs län, vilka var de första landsting som begärde sjukhuskuratorer vid sina centrallasarett, sökte en kurator…”
”Än värre var det när man skulle transportera psykiskt sjuka personer, som inte var hemmahörande i länet, till sluten vård. Då gällde det att beställa en sjukvagn i god tid från SJ, låsas in tillsammans med patienten i vagnen och åka ned till bl a Jönköping. Det var ett varierande jobb, som ni förstår. Allt detta tog lång tid och man fick inte vara rädd. Konduktören kunde jag inte komma åt och någon mat fick jag inte på de långa resorna, men jag fick se Vättern i alla fall. Till Göteborg var också en lång resa till Lillhagen. Vem som skötte allt det här, innan kuratorn kom, har jag ingen aning om. Förmodligen var det sjuksköterskorna, men de höll sig undan nu….”
Citaten ovan kommer från den intressanta berättelsen ”Kurator på lasarett.- Minnen från de första åren samt kuratorsfunktionens uppbyggnad” av Ann-Marie Hecht den 27 nov 2001 från Medicinhistoriska Sällskapet Wetmannias hemsida. Klicka på länken för att läsa hela artikeln.
