Då och då under våren kommer vi att presentera medlemmar i Psykiatriska museets stödförening. Många är fd personal, barn till personal eller andra släktingar till människor som arbetat på sjukhuset. Vi har också medlemmar som inte har anknytning till sjukhuset, men som vill stödja museet. Först ut i vår serie var Nickie Snäll den 6 februari. Idag presenterar vi Ola Ohlsson, läkarbarn och boende på S:ta Gertruds sjukhus mellan åren 1951 – 1964. Han har skrivit en berättelse om sin barndom på sjukhuset.
Administrationshuset Ettan på 1960-talet
”Ju äldre vi blir, desto större behov brukar vi ha att berätta om vår barndom. Vi har också en viss förmåga att måla denna i ljusa färger, så även för oss Sanktabarn som bodde på sjukhusområdet under 50- och 60-talet. Vi var några läkarbarn, dock inte fler än fem familjer som bodde på sjukhuset. I övrig var det ett femtiotal barn som bodde inom området. Visserligen var läkarnas status hög även på den tiden, betydligt högre än i dag. Min pappa Assar Ohlsson var ju dessutom sjukhuschef, men inte tänkte någon av oss barn överhuvudtaget på vad föräldrarna sysslade med.
En av mina kompisar var Bengt som bodde i 22-orna längst ned på första våningen och var en av de roligaste personer jag någonsin träffat. Bengts båda systrar var utflugna för länge sedan, ena systern var chefssekreterare på sjukhuset. Bengt var son till Ragnar, skötare på länspaviljongen, en trevlig herre som Bengt och jag skojade mycket med och hittade på diverse hyss, till hans stora förtret. Min bäste kompis var Tolle Johansson, vars pappa Edvin arbetade i sjukhusets smedja och mamma Astrid var föreståndare för bageriet. Tolle och jag har fortfarande kontakt och ringer varandra emellanåt.
I sjukhuset smedja lagades trasiga sängar, låskolvar smiddes och man reparerade även sjukhusets fordon. Där fanns postbilen – en Volvo Duett och lastbilen – en Scania Vabis från 1931. Den senare var i full tjänst som transportfordon under hela 50-talet. Den slutade sina dagar på en hedersplats på Scania Vabis motormuseum. I smedjan arbetade en patient med mycket svår familjär schizofreni. Han var något av ett tekniskt snille och skötte all finmekanik. Han räknade ut skruvarnas grader, dess storlek och stighöjd – allt utan papper och penna. Tolles pappa Edvin pratade mycket om honom som en av de mest begåvade tekniker han någonsin mött, ett tekniskt geni som gjorde stor insats både i smedjan och i maskinavdelningen. Hans sjukdom gick i svåra skov, ibland med våldsamma vredesutbrott för att bli kvitt sina svåra hallucinationer. Smidesföreståndaren Edvin Johansson, som själv var upplärd av den välkände ingenjören Carl Edvard Johansson även kallad ”Mått-Johansson” i Eskilstuna, var mästare på att lugna honom och ge honom en trygg tillvaro i smedjan.
Många av skötarna var också mina vänner och stannade ofta för en pratstund. Särskilt minns jag Karl-Erik Andersson (Kalle Peng) och Bosse, avdelningsföreståndare på avd 4. Bosse träffade jag för några år sedan då han hade vägarna förbi Skåne och hälsade på mig och min familj. Han köpte min fars gamla Chevrolet från 1952, som rullar än i dag. Det var ett trevligt återseende och vi hade många gemensamma minnen.
Även många av de kroniskt sjuka patienterna blev mina kompisar. De hade frigång på sjukhusområdet och jag satt ofta och pratade med dem och lyssnade på deras berättelser och lyssnade storögt om drakar som invaderade sjukhusparken varje natt eller hur strålning från yttre rymden styrde deras tankar. Här minns jag särskilt den legendariska Kalle ”Mager”, som jag ofta pratade med och det hände även att vi tog en cykeltur tillsammans, Kål-Olle och Galento var andra färgstarka profiler. Sandra var en gammal dam som gjorde dockor av gamla tygbitar hon hittade och lämnade till min syster och mig.
Det ena jag kan minnas, som påminde oss om att vi var läkarbarn, var att vi inte fick gå på fackets julfest i festsalen tillsammans med de andra Sanktabarnen. Ja – facket välkomnade oss, men min far som var mycket korrekt förbjöd mig att gå dit eftersom facket betalade tillställningen till medlemmarnas familjer. Detta kom så småningom fram till vederbörande fackrepresentanter och vi fick då en särskild inbjudan. Jag förstod aldrig varför jag inte fick gå dit först, vi hade ju så kul med kurragömma på läktaren, godispåsar med mera, men efter inbjudan fick jag tillåtelse av pappa att gå dit framöver.
En träfigur som en av patienterna täljt föreställande min far Assar Ohlsson
Min far Assar Ohlsson var mycket korrekt, inte sträng i den meningen, men han hade en förmåga att ”fylla upp rummet”, som man säger idag. Det räckte med en blick, så förstod man sin plats. I övrigt alltid vänlig, jag kan inte minnas att han någon gång ens höjde rösten mot mig. Allt skulle vara rätt och följa lagar och regler. När vi bodde högst upp på administrationsvåningen minns jag att han var noga med att ljuset skulle släckas varje gång vi lämnade rummet. Elektriciteten var visserligen fri och ingick i hyran, men vi skulle visa att vi inte använde den i onödan. Endast vid jul och större högtider tilläts det att lysa på alla rummen som vätte ut mot infarten. Min syster och jag också var strängeligen förbjudna att ta med blyertspennor hemifrån till skolan, även om vi använde dem till läxorna ibland. Det stod nämligen ”tillhör statsverket” på dem, och sådant fick inte föras från statens arbetsplatser.
Min mamma råkade en gång skära sig på en kökskniv och lindade in den blodiga handen i en handduk och sökte upp pappa på hans rum på första våningen i administrationen. Det första han yttrade var -”egentligen tillhör plåster här personalens sjukvård, har du kontrollerat om vi har plåster hemma i badrumsskåpet”. Det hade mamma förmodligen, jag minns dock inte om hon fick något av personalens plåster. Dock skrattade vi länge i familjen åt den här händelsen.
Fortsättning på berättelsen följer imorgon!
