Överläkarvillan
Efter några år flyttade vi ned i den stora överläkarvillan, bredvid intendentens tjänstevilla. Varje dag kom en gammal farbror, som hade vistats många år på sjukhuset, ner i källaren i överläkarvillan. Där hade han ett rum och satt och skrev lappar som han lade ut överallt med texten ”eldden” på – ja så stavade han ordet elden. Det var för honom ett sätt att hålla alla ormar borta, annars hade de invaderat sjukhusparken varje kväll och slingrade sig runt alla hus på området. Helt uppenbart att lapparna hade effekt, jag eller någon annan såg aldrig några av dessa ormar! Jag hade en känsla av att pappa inte var särskilt förtjust i sjukhuschefsskapet, rollen som enbart överläkare och vården av patienterna roade honom mer. Det var också så han slutade sina sista år i tjänst.
På somrarna fick jag arbete i sjukhusets trädgård med att rensa ogräs och plocka jordgubbar, skala potatis i sjukhusköket och när jag slutade realskolan fick jag sommararbete som mentalskötare. Eftersom jag inte var fyllda 16 fick jag dispens eftersom jag var så van att umgås och träffa patienterna på sjukhuset. Jag arbetade på somrarna i gymnasiet som sjukvårdsbiträde på S:ta, jobbade natt omväxlande med dagschema, fick pröva på alla avdelningarna, både mans och kvinnosidan och även på länspaviljongen. Jag tror mig ha varit en av de första manliga sjukvårdsbiträden som jobbade på en kvinnlig avdelning, även detta var en mycket nyttig erfarenhet. På nätterna kunde jag sitta och förbättra mina gymnasiebetyg mellan varven. Det var därför aldrig någon risk att jag somnade på mitt pass och när klinikföreståndaren Birgit Fjällgård tassade runt på natten och kontrollerade var jag alltid vaken och fullt sysselsatt. Jag fick även vaka över patienter som fick insulinbehandling, assistera vid elbehandlingar, hjälpa till vid en del somatiska ingrepp såsom blåstappningar med mera.
Koloniavdelningar för kvinnor
Ett starkt minne jag fortfarande ser framför mig var den nattliga oron på vårdavdelningarna under början av 50-talet. Ljuset var tänt i samtliga byggnader. På sommaren var fönstren öppna och patienternas ångest och skrik hördes genom nattmörkret. År 1953 kom de första effektiva psykofarmaka ut på den svenska marknaden. Det första som registrerades var det effektiva neuroleptikat Klorpromazin, (Hibernal), och vidareutvecklingar av denna substans, som faktiskt även använts under den tid jag varit läkare. Det som plågade patienterna framför allt i nattens mörker var svåra hörselhallucinationer vilka släcktes ut med dessa preparat. Jag minns tydligt hur sjukhuset förändrades inom några veckor när dessa effektiva läkemedel kom. Patienterna kunde plötsligt erbjudas lugn och ro utan otäcka hallucinationer. Det släcktes i sjukhuspaviljongerna nattetid. Rastgårdarna med höga stängsel revs. Många patienter kunde skrivas ut och börja fungera i samhället igen. Jag var således inte fyllda tio år, men denna förändring av patienternas sjukdomsbild genom läkemedel gjorde ett starkt intryck på mig och kanske bidragit till mitt yrkesval som vuxen. Jag valde dock inte psykiatrin utan internmedicinen och kardiologi och blev sedermera professor i medicin. Mitt intresse för farmakologi har dock följt mig hela livet och har även varit en del av min gärning som forskare och patientdoktor.
När man tittar tillbaka på åren på S:ta Gertrud så var det en fin miljö att växa upp i. Vi badade i Gamlebyviken, även om vattnet inte var särskilt rent så hoppade vi ibland i från Stora Bryggan, alldeles bredvid tunneln, där orenat avloppsvatten gick rakt ut i Gamlebyviken. Oftast badade vi vid badhuset en bit längre bort. Vi grabbar fick för oss att ibland simma mellan badbryggan och badudden ett par hundra meter längre bort. En av oss höll utkik efter ”bajskorvar” som låg och flöt från avloppet. En av kompisarna, varnade att en sådan tingest var i sikte, vi dök ned men jag vill minnas att Tolle gick till ytan för tidigt och fick grannlåten på ryggen. Ingen av oss blev sjuk trots mängder av förorenat vatten som vi lär ha fått i oss. Visst var det en fantastisk tid vi barn fick på sjukhuset dessa år. På bilderna ses Bengt, Tolle och Weiter som åker skridskor på Gamlebyviken 1960, jag är fotografen. Platsen är båthuset som fanns nedanför backen belägen mellan köket och bageriet.
Det är med viss vemod och förundran man idag ser kritiken mot de gamla mentalsjukhusen. Det är viktigt att vi som var med berättar hur det egentligen var. Hur personalen månade om patienterna, så mycket man gjorde för dessa stackars individer som inte platsade någonstans i samhället. De gömdes tidigare undan eller utnyttjades som arbetskraft i samhället utan någon ersättning eller kanske bara mat för dagen. Många var svårt sjuka, men kunde med hjälp av moderna behandlingsmetoder, som snabbt infördes sedermera kunde skrivas ut och även fungera i samhället. I dag lever många av de patienter, som upplevde stor trygghet i den fina miljön på sjukhuset, i stället i anonyma lägenheter i stora bostadsområden, helt isolerade och har ett icke värdigt liv. Det är dessa personer vi idag ser som vagabonder och tiggare i tunnelbanan. En sak är säker – mentalsjukhusen och dess personal gjorde en fantastisk insats i en period när de verkligen behövdes i samhället.
Visst var mycket bättre förr – men inte allt. Vi som levde under perioden när mentalsjukhusen fanns, vet vilken insats man gjorde och det är också vår skyldighet att föra den informationen vidare. Vi skall vara tacksamma att det finns eldsjälar som driver Psykiatriska museet i Västervik vidare. Vi har alla ett stort ansvar att se till att detta kan få fortsätta, annars blir vi helt historielösa när det gäller en så viktig del som mentalsjukdomarnas historia och hur vi tog hand om denna stora grupp av patienter.
Ola Ohlsson, läkarbarn. Boende på S:ta Gertruds sjukhus mellan åren 1951 – 1964
