Vi har fått en berättelse som vi är hedrade att vi får låta er läsare ta del av. Den är skriven av en man som låg inlagd på Långbro Sjukhus i början på 1970-talet. Vi vill tacka författaren för att han delar med sig av sin berättelse.
Kan du berätta om Långbro sjukhus?
Det känns som jag måste ge lite bakgrund först. Det är 40 år sedan, jag har glömt det mesta. En sak minns jag att Långbro förändrade mitt liv. Bakgrunden till att det blev så är inte så mycket att göra stor sak av idag. Jag var äldsta barnet i en dysfunktionell familj.
Vad hade hänt?
Blixten slog ner i min hjärna den 4 maj 1972, det hände i tunnelbanan. Diagnos akut ångestneuros. Själv upplevde jag det som en stark fysisk förlamande smärta i hjärnloben. Det gällde att stå blickstill medans det pågick för att sedan springa så att hjärtat inte skulle stanna. Jag sprang och sprang. Det hela slutade på avdelning 11 Stora Mans.
En sådan sak kommer väl inte bara som ett blixtnedslag. Vad minns du?
Inte mycket, i dag bara korta brottstycken. Religion färgade min uppväxt. Vi var fattiga, det var ju en helt annan tid. Jag upplevde att både mamma och pappa tog sin tillflykt till religionen. För min del upplevde jag att de inte var närvarande de pratade aldrig och sa de något visste man aldrig om det var fria fantasier eller hur mycket sanning som låg bakom. Mamma var skör och sinnessjukdomen tog henne till sist. Pappa var frikyrkopastorn som skulle bota henne genom att driva djävulsandarna ur henne. Han tog hela sin församling till hjälp, invaderade vår lilla tvårummare med tungomålstalande högröstade vuxna i extas medan vi barn satt och tryckte i vårt sovrum.
Ena stunden befann han sig i anden nästa gång i ett gränslöst kött. Överhuvudtaget var han inkonsekvent och normlös samtidigt som han när han var i anden visade upp en helt annan sida mot församlingen. Mamma fick mycket medicin för sina sjukdom. Pappa styrde henne med järnhand samtidigt som han själv använde hennes medicin. Båda blev tablettmissbrukare helt enkelt. Det var sjukt, två föräldrar som använde medicin som var avsett för en. Jag minns förpackningar i hans garderob som Hibernal, Litium och till natten Mandrax och Citexal. Jag tyckte pappa var förljugen och sa det till honom. Det gjorde att han slog mig.
Hur många var ni i familjen?
Vi var tre flickor och två pojkar. Jag hade lite kontakt med mina systrar, jag var 10 år äldre än den yngsta. Min bror var tre år yngre och honom delade jag rum med när vi fick större lägenhet. Annars låg jag i köket, mina syskon hade ett rum och föräldrarna hade en bäddsoffa i vardagsrummet.
Styrde din pappa hela familjen tyckte du?
Ja pappa blev tidigt sjukpensionär och levde helt för sin religion och var ofta borta. De två yngst flickorna blev tidigt religiösa och följde med pappa på hans veckomöten. Innan den yngsta dog ringde hon någon månad innan och berättade de mest hårresande saker om att hon hade blivit sexuellt utnyttjad av pappa. Det var mer än jag kunde föreställa mig men det förvånade mig inte, jag anade att det låg inom hans horisont, att han hade sexuella kontakter med kvinnliga församlingsmedlemmar särskilt när Mamma låg på Långbro det var jag övertygad om redan då.
Det låter som en jobbig uppväxt?
Ja, själv började jobba vid 16 och försökte bryta med familjen så fort jag kunde. Jag vet att mina yngsta systrars förhållande till pappa senare ledde till missbruk för båda. Trots det uppfattade jag dem som strängt religiösa. Det gick inte ihop. De försvann senare till Hassela vårdkollektiv i Hälsingland. Vars trakt de senare bosatte sig i. Jag var på begravningen i Nordanstig kommun när min yngsta syster dött. Det är allt. Vi har aldrig haft mycket kontakt.
Berätta om din mamma.
Hon hade det inte lätt fick klara det praktiska med barnen själv, samtidigt som hon var skör. Jag fick som äldsta pojke hjälpa henne med försörjningen, städa på slakthuset, dela ut tidningar. Det är här Långbro sjukhus kommer in. En av de första kontakterna med sjukhuset minns jag väl. Pappa var i Finland på tältturné med sin församling, mamma gick in i en av sina psykoser sprang naken ute på stan och blev tagen av polis och inlagd på tvåläkareintyg.
Jag fick ringa farmor som kom ut och hjälpte till att efterlysa honom via radion som man kunde göra på den tiden. ” NN på resa i Finland var god kontakta hemmet/mor.” Jag minns att vi satt hemma och lyssnade. Jag fick också hjälp att kontakta Frälsningsarméns slumsystrar som kom och lagade mat åt oss. Det var först senare socialen kom in och då blev det barnhem för de yngsta tills mamma kom hem från sjukhuset, men innan dess var det för mig som äldsta barn att lära mig byta blöjor. När pappa kom hem från sin frireligiösa tältturné fick jag stryk för att jag blandat in utanförstående och mina religiösa systrar spädde på för att de tyckte jag var sträng och bestämde över dem på ett sätt de inte var vana vid. De handlade om enkla saker som att hjälpa till att diska, bädda sängen och så vidare.
Hur ser du på din pappa?
Det var mycket känslor, på ett sätt var min pappa karismatisk. Jag vet inte om man kan kalla honom psykopat men på något sätt hade han en deformerad karaktär, var naiv och helt ansvarslös utan gränser. Han kunde reagera som ett djur. Helt klart skulle en sådan person inte ha fått sätta fem barn till värden. Men psykologin i det hela ville annorlunda. Min mamma kämpade så länge hon levde med att försöka frigöra sig från honom men varje gång slutade det med att han betvingade henne genom att göra henne gravid. Så brast det för henne och hon gick in i sinnessjukdom. Det var sådan hon dog.
Du sa att Långbro sjukhus förändrade ditt liv.
Ja faktiskt, det var en lång process som tog nästan fem år innan den var klar. Du vet i och med mammas upprepade vistelse där var det inget som var främmande för mig. Långbro blev för mig en möjlighet till frigörelse och ett nytt vägval. Plötsligt pratade människor med mig och i början tyckte jag till och med att de lyssnade. Tillslut kändes det som att de inte hade mycket mer att ge. Sakta ebbade mina ångestattacker ut.
Hur länge låg du inlagd?
Åren 1972-73 var det som mest intensivt och jag låg inne ett par gånger på avdelning 11. Jag minns inte så noga. Nu så här efteråt minns jag bara brottstycken enstaka bilder av det hela. Exempelvis hur jag fick träna på att åka tunnelbana tillsammans med vårdare längst Fruängens tunnelbanelinje. En del personer minns jag. Curt Åmark var chefen som såg till att jag fick skolundervisning högst upp i det moderna delen av sjukhuset där intaget låg. Så minns jag Gunn Knave och Lasse Sköldberg som var mina samtalsterapeuter i olika perioder. Av vårdpersonal och patienter minns jag inte mycket. Jo Rune med sin ständigt akuta ångest med svettpärlor i pannan han såg alltid ut som han var på väg att explodera. Så minns jag den kraftiga vårdaren Rut och inte att förglömma Björn. Björn som var autistisk savant och kunde telefonkatalogen utantill. Jag gillade honom, det ingick i vardagen att man skulle testa honom.
Vad var det som förändrade dig ?
Jag försökte läsa en del och gick på patientbiblioteket där jag fick kontakt med bibliotekarien Solweig Obrador hon kallades ”Towan” hon fick med mig i patientföreningen ”Bra och ha” och på den vägen blev det. Kombinationen av samtalsterapi och studieaktivering och patientföreningen tror jag låg bakom min förändring. Det ena ledde till de andra. Plötsligt var man en del av en radikal tid och fick ett socialt sammanhang. Vi var på universitetet och pratade patientperspektiv för sådana som pluggade. Vi var med i ”Kvällsöppet” på TV och debatterade mentalvård, vi gjorde film ” Dom kan inte ge oss tabletter tills vi dör” Det rullade på i positiv anda och jag sluta med Librium som blev min tablett det var inga problem. Däremot blev det jobbigt för mig att bryta hospitaliseringen. Vart skulle jag ta vägen någon familj fanns inte tyckte jag då. Men det gick sakta men säkert.
Ett minne som har etsat sig fast är dock när några vårdare rullar ut en patient i parken som vill känna på ett sommar-regn. Det är ett starkt minne hur han sitter där i sin rullstol dyblöt och bara ler med ansiktet mot himmelen och vårdarna som står i entrén och röker väntande på att han ska bli nöjd.
_________________________________________________________________________________________________________________
Texten ovan ägs av författaren och får inte kopieras eller publiceras på något annat ställe.
